söndag 7 oktober 2018

MBCC18 - Fredag: Mässdagen

Något präglade av gårdagens bravader klev vi ner på frukosten och åt en välbehövlig frukost, laddade inför vad som komma skulle. Snabbt upp på rummet för att duscha och sedan pinnade vi med raska steg de 15 minutrarna till Kodbyen, Oksnehallen där årets mässa huserade. Kön till ingången på mässområdet såg inte så stor ut vid första anblick men visade sig gå runt två hörn runt hallen. Kön gick dock väldigt fort och snart var vi inne på mässområdet och MBCC18 hade startat. Vi hade fått biljetter till "Yellow Session", dvs 10-14 fredag. Förutom denna finns ytterliggare tre sessioner (Blå: Fre 16-20,  Röd: Lör 10-14 och Grön: Lör 16-20).

Första timmen gick utav bara farten. Tempot var högt och en viss stress infann sig. Detta la sig efter ett tag när man som man såklart visste innan förstod att alla öl inte kunde provas, inte ens alla öl man skulle vilja prova. Då intrycken är många under en sådan här mässa listar jag nedan vilka öl som provades och vilka som stack ut:

Verdant - Putty IIPA
Brouwerij Boon - Oude Gueze Bone Dry Mikkeller Selection (2018)
Brouwerij Boon - Oude Gueze Black Label Edition No3.
Örebro Brygghus - Milli Vanilli
Örebro Brygghus - No-boil Neipa
Fonta Flora - Tip of the Vibers
Fonta Flora - AWAS Blend #1
Brekeriet - Berliner Spazz
Brekeriet - Vild Cassis
LIC - Hollows IIPA
Bokkeryeder - Joe
Bokkeryeder - Zommersaison
Brewski - Starman DDH
Cascade - Sang Rouge
de Garde - The Orchard
de Garde - The Lucy
Horus Aged Ales - Justins Peach
Mikkeller Baghaven - Gift from Demeter
Omnipollo - Pleroma Rasberry Creme Brule
Sour Cellars - Turn Turtle
Sour Cellars - Shuvly Kouse

Först: Kvaliteten på mässan är oerhört hög. Allt är i princip toppklass! Men om jag får välja några favoriter så är det Cascade - Sang Rouge (Fatlagrad American Wild Ale, helt fantastik: dadlar, russin och fat), de Garde - The Orchard (Spontanjäst American Wild Ale refermenterad med Nektariner), de Garde - The Lucy och Brewski - Starman DDH. Omnipollos oerhört populära Creme Brule slush-öl var också helt fantastisk!






lördag 12 maj 2018

MBCC18 - Onsdag/Torsdag

Efter en hel del strul från SJ:s sida mötte jag upp Fredda med cykeln 00.30 (planerad ankomst 19). Kick-off:en på Ville Valla pub blev det med andra ord inget av. Vi åt i alla fall lite hemma på T1 och drack en Schneider Weisse Tap 4 (Hefeweizen), 3 Fonteinen Oude Gueze samt en Stigbergets Amazing Haze (New England IPA). Tre öltyper jag måste räkna till mina absoluta favoriter. Dessa tre öl representerar också stilarna mycket bra! Timmen blev med förklarilgt nog sen innan Freddas luftmadrass var uppumpad och det var dags att sova.

Efter gårdagens strul var det skönt att tåget från Linköping till Köpenhamn gick smärtfritt och med några få minuters försening. Efter ankomst på Kobenhavn H styrde vi skutan direkt mot Mikkeller Bar Viktoriagade 8. Väl framme möttes vi av en kö ut från baren som visade sig gå direkt till baren. Högt tryck med andra ord. MBW hade varit igång sedan i Söndags och det märktes. Tiden gick fort i det vackra vädret och väl framme beställde vi två små öl var. Eller det var i alla fall tanken när jag till bartendern skallderat:  "Two and thirteen", vilket tolkades som två nummer 13. Aja, det gjorde föga då denna var riktigt bra! Det som provades: Finback - Oscillation 012 IIPA 8.1% (Superdisigt, annanas, mjuk behaglig beska, dextrosol), Other half - The other day IIPA 8% (Gräsig, tropisk frukt. Len. 8%? Omöjligt att upptöcka.), Kane - Party Wave IPA 7.2% (Mindre klassisk NE söt tropisk frukt än de andra och mer örtigt, Basilika och citronmeliss, gott!). Alla tre ölen riktigt bra. Trevligt är att ölen är precis nybryggd och flugen till Köpenhamn från dessa Amerikansa bryggerier för att vara så färska som möjligt. Oavsätt om tanken är att göra en IIPA eller en Pale ale eller en faktisk NE IPA så verkar trenden vara att göra IPA:n mindre besk och fluffigare, dvs typiskt New England.

Efter besöket på Viktoriagade så gick vi till hotellet och checkade in och gjorde oss redo för kvällen. Vi beslöt oss efter lite velande att prova Warpigs i hjärtat av Kodbyen. Warpigs är en pub/restaurang i Amerikansk barbeque stil där delägarna är just amerikanska bryggeriet 3 floyds. Vi hade turen att få det absolut sista stycket kött de hade kvar. 1 lb brisket som var läckert rökigt, till det en odefinierad IPA som var sådär. Då det var så mycket folk bestämde vi oss för att ta oss tillbaka till Viktoriagaden och MIkkeller. Samma taktik som tidigare på dagen, två öl var: Modern Times - Eye Spy IPA w/ Vanilla, Strawberries 7.4%(Gräsig, jordgubbar, vanilj, medelkropp), Mikkeller - Spontancherry 2018 7.2% (För en till Pajottenland, mogna körsbär, bittermandel, saknar lite skitighet men annars helt pefekt!! Kvalitet!). Trots MBCC dagen efter kom denna att bli en av resans favoriter!

Därefter provades J.Wakefield - El Jefe (Hefeweizen) och Mikkellers Hallo Ich Bin Berliner Weisse Coffee&Oregon Cherry vilket smakade lite som Örebro brygghus Kaffeberliner (Inte så konstigt). En avslutande Spontancherry fick avsluta kvällen och vi begav oss mot hotellet för lite sömn för att ladda för dagen D, MBCC 2018.


torsdag 20 juli 2017

Världens bästa öl..?

Ja i alla fall var den det. Den har nu förlorat tronen till Toppling Goliath Kentucky Brunch. Jag drack den (inte Toppling) senast och för första gången för 3 år sedan på Belgo bar i stockholm. Jag minns inte riktigt vad vi betalade men det var uppemot 200-250 kr för det mytomspunna ölen iklädd den mytomspunna flaskan med enda text XII i gul-guld på mörkbrun bakgrund och med den klassiska kragen på halsens början. Jag pratar såklart om Westvletern 12! Och det var just Westvleteren jag idag ämnade besöka. Inte var det helt självklart dock. Inte ens efter frukost hade jag bestämt om jag skulle ta mig dit eller inte. Är det värt det? Jag känner väl till hypen om XII men ändå var det något som lockade att ta mig dit. Jag hade heller inget annat för mig, så varför inte?

Jag tog därför tåget till Poperinge vilket tog va 40 minuter. Väl där gick jag till turistinformstionen vilka visade mig vägen vart jag kunde hyra en cykel. Sedan handlade jag lite lufttorkad skinka, brie, några körsbär och en halvlång baguette och begav mig mot Sixtus Abbey, trappistklostret i Westvleteren. Ett trappistbryggeri är ett bryggeri vars bryggare är munkar i trappistorden. Dessutom måste bryggeriet godkännas av "International Trappist Association" vars märke ölen som produceras bär. Det var nog myten om trappistölen som fick mig i  på ölets väg från början. Även om detta endast var för några år sedan så har flera trappistbryggerier tillkommit sedan dess. De är nu 11 st. 
Belgien: Chimay, Rochefort, Westvleteren, Orval, Achel, Westmale.
Nederländerna: La trappe, Zundert. Österike: Stift Engelszell.
Amerika: Spencer.
Italien: 3 fontane.

Värmen idag var idag mycket påtaglig och SMHI visade 31 grader som högst under dagen. Detta gjorde trots den endast 6km långa cykelturen till klostret att jag hann bli något dåsig. Det "lilla" cafét som myterna berättar om till vilka öl från klostret säljs och förmodligen det stället där det är lättast och billigast att få tag i någon av Sixtus Abbeys öl är inte så litet, inte heller sådär jättemysigt. Känns lite som att komma in på en vägkrok. Stora ytor, många platser och många i personalen. Ett stort ställe med andra ord. Trots värmen beställde jag "the number 12" av bartendern tillsammans med ett glas vatten. Minns Westvleteren 12 som kraftig, koncentrerad och komplex med nästan en sälta som från sardeller. Nu kändes den maltig men inte lika fyllig. Alkoholen sticker ut och gör tycker jag att ölen känns lite obalanserad. Men jag är nöjd över att ha suttit 5 meter från Westvleteren-klostret och druckit - enligt ratebeer - vad som länge varit världens bästa öl! Cykelturen hem blev lite jobbigare i det varma vädret och en quadrupel i bagaget. Det gick i alla fall bra och jag var hemma tidigt i Kortrijk.

Jag hade under dagen kännt att ännu en natt i det redan varma vandrarhemmet i detta superhögtryck skulle ta kål på en vintermänniska som jag. Jag tog därmed beslutet att byta ställe och checkade kl 16 in på ett hotell ca 200 m från stationen jag morgonen därpå skulle åka ifrån. Det var en total frihet att lägga sig i ett eget rum med luftkonditionering och jag slumrade till snabbt. Bestämde mig för en lugn kväll i det luftkonditionerade rummets sköna miljö. Jag gick till en mataffär och köpte lite middag samt frukost samt två oud bruin: Rodenbach Grand Cru och Vander Ghinste. Inget jag inte druckit förut men jämförelsen var intressant och jag ville samtidigt hedra stilen Flemish Red Ale (Oud bruin/oud rood), bla den jag kommit hit för att upptäcka. Tydligt är att Vander Ghinste har en mer nedtonad syra och är torrare. Mjuk och mer maltiga toner dominerar. Grand Crun har en högre mer vinägrig syra och har en sötma som påminner om sötvört. Gillade idag Vander Ghinste bättre. Slut för idag.

Är (eller var innan den blev omsprungen) Westvleteren 12 världens bästa öl? Inte enligt mig. Några av de bästa ölen jag druckit har jag druckit på denna resa och kommer från Pajottenland och stavas supersurt fast med stora bokstäver. Andra öl som jag druckit som jag tycker är minst lika bra är bryggda av Svenska eller Skandinsviska bryggerier. Sen får man inte glömma en av mina personliga favoriter: Ritterguts Gose. Det finns riktigt bra öl där ute och även hemma. Det som varit spännande med denna resa är att få smaka på ursprung. Att veta sin historia är viktigt för att förstå sin samtid och även för att spå i framtiden. Kanske låter klyschigt men jag tror det är sant. Stilar kommer igen. Berliner Weisse och Gose har nog aldrig druckits av så många som nu, trots att stilarna är hundratals år gamla. Westvleteren 12 är ursprung. Det är en klassisk belgisk quadrupel och kanske sticker den ut mer än så bland havet av quandruplar. Kanske är den till och med bäst.

Rodenbach, yay or nay?

Igår kom jag till kortrijk. Finns inte mycket att säga om gårdagen annat än att jag satt i några timmar och väntade på att få checka in på vandrarhemmet i varma Kortrijk. Väl på rummet så möttes jag av en person som förvånat ryckte till i sin säng när jag öppnade dörren och klev in. Utan att säga hej (åtminstone är det så jag minns det) närmast kvider han ut sig: "Do you snork?" Jag förstod inte vad han menade först men insåg väll att han undrade om jag snarkade. Trodde det hette "snor"... Glatt svarade jag att jag i alla fall inte trodde att jag gjorde det. Han returnerade med att direkt fråga hur länge jag skulle stanna. 2-3 dagar sa jag. Sedan pratade vi inget mer. Jag gick och handlade. Lite lättare middag och en VanderGhinste Oud Bruin. Jag gick tillbaka till vandrarhemet och möttes av ytterligare en person. Denna verkade precis anlänt och dombderande på vad jag tror var polska. Han började rota i min säng så jag sa att det var min bädd varpå jag fick något obegripligt mumlande på polska tillbaka. Den dåliga stämningen och tryckande värmen fick mig att lämna rummet ganska snart. Jag spenderade kvällen i en park i Kortrijk, det var ganska mysigt. När det börjar bli svalare gick jag tillbaka till vandrarhemmet och sov. Det var gårdagen det, inte mycket i ölens tecken alltså!

Till dagens bravader! Gick upp för frukost som serverades på vandrarhemmet ca 8. Packade iordning Vasasäcken och begav mig iväg för att hyra cykel. Timmen senare hade jag inhandlat lite lunch och begav mig mot Roeselare. Det var väldigt varmt men förkylningen börjar släppa så kändes inte så farligt. Jag hade bokat in en tur på Rodenbach som startade 14.30. Ca halvvägs stannade jag och gjorde iordning min medhavda matsäck bestående av baguette med chevré samt en Ichtegems Grand Cru. Överraskande bra! Torr, härlig syra och mjuk maltighet som inte blev söt!

I Roeselare stannade jag och drack kaffe samt en Cola (värmen!). Efter en stunds filosoferande begav jag mig till Rodenbach! Det första jag möttes av när jag närmade mig bryggeriet var doften av sötvört. En nästan överväldigande doft av söt söt malt. När jag kom dit bjöd de på kaffe och bad mig sätts mig i en bio-liknande lokal. Strax senare säger en dam något på Holländska varefter en film startar. Filmen är på Holländska men med engelskt text. Filmen handlade om historien bakom Rodenbach. Hur Rodenbach-familjen varit till stor betydelse för staden Roeselare tex med Alexander Rodenbach som initierade byggandet av kanalen Roeselare-Leie. Eller hur han som varit blind sen unga år hela sitt liv ängnat sig åt att försöka hjälpa blinda barn att utbilda sig. Filmen berättades av en person med ringande holländska sådär som man bara kan höra i   storslagna brittisk naturdokumentärer med skottsk berättarröst. Hela intrycket var lite väl säljigt men inslag av personer som skrattar och drack deras öl. Ändå en rätt informativ film. Efter ca 15 min påbörjades själva touren. Vi samlades utanför varpå guiden började prata på Holländska. Hon sa sedan kort på engelska att den här turen kommer bara på Holländska. Vi vet att  några av er endast kan engelska men ni kan fråga efter turens slut. Detta var inte vad jag väntat mig då jag på engelska hade korresponderar med bryggeriet. Ingen förvarning. Jag blev lite arg och började formulera hur jag skulle begära att få tillbaka mina pengar efter turens slut, för principens skull. Jag följde turen och kunde trots att jag egentligen inte kan ett ord holländska delvis kunde förstå innebörden i det hon pratade om. Efter en stund blandades den sockersöta doften upp av gräsiga, fruktiga toner. De måste ha haft i humlen medans turen pågick.  Efter turen som tog ca 75 min så tog jag tag i guiden och ställde lite frågor. Det var egentligen två kärnfrågor jag ville ha svar på: 1. Hur blir rosedenbachs öl sur? 2. Tillsätter ni något annat än vatten, malt, humle, jäst?

Svaren jag fick överraskade mig något. Syrligheten kommer främst från tillsats av laktobakterier likt svenska mikrobryggerier gör för sina suröl. Jag frågade då om något av syrligheten kommer från faten? Jag hade nämligen läst mig till att mjölksyrabildande bakterier kan tränga in i träfaten vid lång lagring. Hon svarade att det till viss del kommer därifrån. På den andra frågan svarade hon att de förutom tillsatsen av dessa mjölksyrabildande bakterier även tillsätter majs. Detta gjorde mig bestört. Tillsatts av majs förknippar jag med hårt vinstdrivande gigant-bryggerier som tar till majs eftersom det är ett billigare sätt att få in det socker som behövs i ölet. Hon menade att detta gör man för smakens skull och för att det runt Roeselare finns många bönder som odlar majs och nämnde hon för att det är billigare. Detta köper jag inte riktigt utan jag misstänker att den absolut största orsaken är att det är billigare, men jag kan ha fel. Efter turen fick vi pröva Rodenbach Classic och Rodenbach Grand Cru. All Rodenbachs öl görs av samma vört. Dvs det finns bara ett grundrecept. Skillnaden mellan classic och grand cru är att man tillsätter en större del 2 år lagrad öl. Detta känner man i smaken då Grand Crun är fylligare, fatigare och surare än Classic. Man gör även en Vintage varje år. Vintagen är ett enfatsöl. Bryggmästaren väljer varje år ut det fat som blev allra bäst och butiljerar denna som Vintage. Rodenbach har även två ytterligare öl nämligen: Alexander och Caractere Rouge. Den första är gjord på juice från röda bär (körsbär, hallon och tranbär) där Grand Crun är grundölen. Caractere Rouge göra med Vintagen som grundrecept och tillsätts hela körsbär.

Då vi ej fick pröva Alexander eller Caractere Rouge och jag tidigare druckit Vintagen så köpte jag med mig en flaska Alexander tillsammans med en litet 25 cl glas. Alexander: medelhög rund vinägrig syra, maltig medeltunn kropp med restsötma (påminner om sötvört). Körsbär (dr pepper). Jag drack den ganska ljummen på stående fot passande nog längs med kanalen Roeselare-Leie.

Tillbaka i Kortrijk med ca 10 min tillgodo innan cykeluthyrningen stängde. Duschade och gick till Gainsbar. Jag letade i den rätt extensiva öllistan men det var dåligt med den typen jag är här för: oud bruin/oud rood. Jag bestämde mig i alla fall för en Skwoane Karmazedonia. Ett samarbete mellan det lokala bryggeriet Alvinne och ett spanskt bryggeri Laugar. Fruktig lite skitig IPA. Blev sedan en Omer Vander Ghinste Witbier. Inget speciellt tyvärr men var läskande och god. Eftersom de inte hade riktigt det jag sökte (de hade annars mycket bra öl) så släppte jag lite på guarden och beställde en Cantillion Lambik bio. Mmm, gär hör man hemma tänkte jag...

Summa summarum om Rodenbach så faller de lite i mina ögon främst för att de tillsätter majs men jag hade även hoppas på en helt spontan försurning av deras öl. När jag drack Alexander vid kanalen tänkte jag på detta med hur viktigt det är med kvalitet i råvaror och i tillvögagångssätt. Att vara ärlig och dedikerad. Då blir slutprodukten bra. Sen tänkte jag också att all öl kan inte vara så. Jag tycker det här är ganska gott. Gott på ett likande sätt jag kan känna när jag dricker en Cola. Inget jag skulle sitta i 60 minuter och snurra på för att känna varje uns av toner i doft och smak. Men ändå något jag kan njuta utav. Det är orättvis att jämföra Rodenbachs öl med en Coka Cola och det för jag inte heller. Missförstå mig rätt det här är bra öl. Men vissa saker skulle de kunna göra annorlunda och det finns många som gör det bättre. Kommer jag sluta dricka Rodenbach? Svaret är nej. Har min uppfattning om Rodenbach ändrats och kommer det påverka mina val i vissa situationer framöver? Svaret är ja.

måndag 17 juli 2017

Försäkrad mot den stora törsten


Sovmorgon. Sagt och gjort. Eftersom Karel Goddeau, ägare av De Cam fått förhinder så hade jag nu lång tid på mig att ta mig ann dagens enda mål: "In de Verzekering tegen de Grote Dorst" typ Försäkringen mot en Stor Törst. En liten bar ute på vischan utanför Bryssel känd för sitt stora utbud av gueze och lambic.

Buss tänkte jag, van vid svensk kollektivtrafik. Gick till hållplatsen där bussen skulle gå ifrån och insåg snabbt att köpa biljett kanske blir ett problem. Jag googlade lite och fick klart för mig att man kunde köpa i biljettautomater, på utvalda platser, i mobilen eller på bussen. Prövade mobilbiljett vilket inte funkade såklart. Letade efter automat, fanns ingen. Gick vidare till nästa hållplats. Ingen automat. Kom fram till en tågstation och frågade på en kiosk, de hade inga biljetter och sa att man kunde köpa på bussen. På hemsidan stod att man endast kunde betala med jämna pengar vilket gjorde mig något till ofreds. Jag insåg också att förmodligen tar den lilla baren inte kort och jag har bara 40 euro på mig. Klumpigt! Jag frågar i alla fall busschauffören som pratade bra engelska och var fantastisk trevlig och det gick bra att betala med stora sedlar. Jaja det blir väll någon öl i alla fall. Bussresan tog närmare 40 minuter och nu var jag dessutom rejält hungrig. Letade mig fram till ett Brasseri där jag åt lassagne. Jaha vidare till IDVTGD som låg helt oansenligt på ett hörn i ett villaområde. Kändes lite konstigt, men jag gick in. De hade dessutom utökat sina öppettider för sommaren från att ha öppet varje söndag 10-13:30 till varje söndag 10-20! Det är en ökning med 286%. Skulle en normalpub göra en sådan ökning skulle de nästan behöva ha öppet dygnet runt. Kul, tycker jag.

Jag bad om öllistan och satte mig ner. Oj, här var det gueze. Då jag hade rätt i att de ej tog kort så välde jag ut två öl som jag ville ha och som passade min påtvingade budget. Men vilka öl. Första var en Hannsens Schaerbeekse Kriek från 2014.
Avrundad syra. Stor djup doft av mogna körsbär. Röd/rödbrun färg. Låg kolsyra. Fyllig. Lite vinäger. Riktigt trevlig!
Nummer två blev en Boon Oude Geuze VAT77 2013. Komplex. Stor smak. Helt 'integrerad' syra. Kunde nästan varit en icke-sur 'brett-öl' (kallas ibland öl med jästen Brettanomyces). Hög alkohol som känns. Fruktig: aprikos. Svagt kolsyrad. Den här ölen består till 90% utav lambik bryggt natten mellan 26 och 27 oktober 2011 som lagts på tunna nr 77. Tunna 77 tillverkades 1906 och har sedan 1986 använts för att göra 3-årig lambik från Boon och ska enligt utsago vara en av Frank Boons favorittunnor.

På In de Verzekering tegen de Grote Dorst var det denna dag ganska lugnt på det lilla mysiga caféet. Dagen innehöll en blandning av människor som bodde i Eizeringen (där baren ligger) bara några hundra meter bort från baren tillsammans med folk från andra sidan jorden. Det ryska paret som var på 3 fonteinen och också oud beersel hade lustigt nog också hittat hit. Det är klart, är man rankad som bästa baren på Ratebeer så är det kanske inte så konstigt att man möter folk som är ölintresserade.
Efter att ha avnjutit förmodligen den bästa kriek jag druckit och fått smaka på en äldre gueze som också var riktigt bra så gav jag mig av mot bussen. Eller såhär; snarare sprang dit då jag väntade till absolut sista minuten då stämningen var så fin. Vinkade adjö och önskades säker resa tillbaka till Bryssel. Jag han med bussen och kände mig nöjd.

Sista kvällen kände jag att även fast jag varit på Moeder Lambic två kvällar redan så gör det ingenting om jag går dit en tredje. Jag hade ju inte direkt gått igenom deras öllista. På plats beställde jag vegetarisk paj-liknande maträtt och önskade mig en Cantillion Lamvinus. Besvikelsen blev total när den tyvärr var slut. Ash tänkte jag och drog upp en plan om att äta och sedan gå vidare för att kanske få tag i denna någon annanstans. Beställde en 3 fonteinen Oude Kriek. Efter andra sippen insåg jag att jag utan att tänka på det att jag beställt samma flaska som kvällen innan. Gjorde absolut inget, den här är bra! Gick efter avslutad måltid till Café Delirium med förhoppning att de hade liten annan stämning på söndagar. Hade jag rätt? Såklart inte. Med den stora mängden folk som tar sig till Delirium så är det här nog det man får. För den som söker en genuin ölupplevelse med språkande med bartendern så måste jag säga att då får man gå någon annan stans. Möjligtvis är det bättre tidigare på dagen. Jag var där 20.30. Jag frågade efter Cantillion som det skyltar med på deras hemsida och i deras stora öllista på plats (dock olika utbud beroende vart man tittar). De hade inte det de sa att de hade på webben och inte heller det som stod i listan. Bytte fokus och frågade efter De Cam Oude Kriek som jag ej druckit och som fanns i listan. Fanns inte heller. Förtroendet brast och jag begav mig därifrån.

Jag stannade för en belgisk våffla med mörk choklad och tänkte över situationen. Nej jag ville prova några bra gueze till. Då utbudet av barer med bra lambik är ganska tunnt i Bryssel  (konstigt nog) så beslöt jag mig ändå för att gå tillbaka till Dilerium och avsluta med vanlig hederlig Geuze från Boon. Såg sedan att de även hade lambik på fat från Oud Beersel. Hon varnade mig: you have to know it's really sour. I know nickade jag. Hon försvann från baren med glaset och då förstod jag att det såklart är oud beersels 10-liters dunk hon nu tappar av. De som inte förstår skulle nog bli avskräckta, kanske därav valet att inte ha det synligt?

söndag 16 juli 2017

En lång dag.

Präglad av sjukdom och av gårdagen tvingade jag mig upp till frukosten. Timmen senare hyrde jag cykel i en av de många automatiska cykeluthyrningsplatser i Bryssel och trampade mig samma väg som jag åkte hem igår mot dagens första rundtur på 3 Fonteinen. Nu när jag visste vägen blev proceduren ganska enkel. Lite tråklande inne i Bryssel för att sedan följa kanalen Canal Bruxelles Charleroi. Jag var på 3 fonteinen i bra tid och tittade runt i det ganska nybyggda lambik-o-droom:et som de kallar det. En visnings, lagrings och provningsanläggning där själva bryggningen är förlaggd några kilometer österut. Turen inleddes med att ägaren tillika bryggmästaren Armand Debelder -  som till utseendet och jargong för tankarna till en viss fiktiv stryktålig boxare - snabbt började rabbla på Holländska. En del i den lilla publiken höjde då instinktivt frågande på ögonbrynen, inklusive undertecknad. 30 s med funderingar om hur jag skulle kunna få ut något utav detta och rent av klara mig ur detta utan att skämmas så blev mässandet tydligare. Han pratade nu engelska. Skönt. 

Turen var i klassisk vinmakar-regi. Dvs historia, visning av anläggningen, utrustning och lagring. Lite om tillverkning men inte tillräckligt tyckte jag. En tur som det här ska ju kunna passa alla med visst intresse såklart. Det jag vill åt är lite mer djupgående information vilket man nästan bara kan få av en dialog. Tyvärr hade jag bortom till nästa tur så det hanns inte riktigt med. En sak jag tar med mig är att 3 fonteinen sedan ganska nyligen brygger lambik själva och har (och gör fortfarande) annars blandat från Lindemans och Boon. Detta kan man se när man köper deras produkter på ett sätt, nämligen att 3 fonteinens egna flaskor är mörkgröna medans flaskor med innehåll från andra lambik-producenter är ljusare gröna.

Fick prova ca 18 månader gammal lambik direkt från deras fat vilket var trevligt. Lambiken hade ganska mjuk syra, lite sötma och lite bitter eftersmak (humlen kanske har större inverkan på ung lambik?). Många av 3 Fonteinens fat kommer från Barolo och Barbaresco. Fat som inte längre ska användas i vinframställningen passar perfekt då de inte längre avger så mycket tanniner till vätskan längre. 3 fonteinen lagrar sina flaskor horisontellt av den anledningen att de då jäser fortare ty större kontakt mellan luften och vätskan i flaskan. En del Gueuze på pubar och restauranger serveras i korgar där flaskan ligger ner. Jag börjar misstänka att det beror på att man vill servera det som man lagrar det för att inte virvla upp jästen.

Efter avslutad tur närmast sprang jag därifrån och kastade mig på cykeln för att hinna till Oud Beersel i tid. Några minuter innan det skulle börja var jag på plats. Guiden var en äldre man som pratade helt okej engelska. Vi började med att prova 16 månader lambik som han hällde från en bag-in-box. De säljer faktiskt lambiken så, i 10 liters-dunkar. Detta har man gjort länge men är ganska ovanligt numera. Kul tycker jag att det går att få tag på. Efter rundturen förflutit och man visat runt i det gamla bryggeriet frågade jag vart det nya bryggutrustningen var. Han blev lite förvånad och tillslut förstod jag att man inte längre brygger lambik själv utan gör likt fantom-bryggerierna och tar med sina recept till Boon som brygger den åt de. Blandning och lagring görs sedan hos Oud Beersel för att sedan buteljeras hos Boon. Oud Beersel kallar inte sig själva för blandare, samtidigt vet jag inte om jag vill kalla de bryggare. Det är sant att man anser fantom-bryggerierna (ex Omnipollo) som bryggare av sin egen öl. Jag kan dock tycka att det är lite annorlunda med Lambik. Lambik är också mycket omgivningen för vart den bryggs. Man bryggde lambik själva en gång på Oud Beersel men pga den dåliga era lambik fick erfara fick Boon göra det from 1991.

Efter rundturen när räkenskaperna tid var inne säger guiden att de inte tar kort. Förtvivlan uppstår då ingen uttagsautomat finns att tillgå på cykelavstånd. Tursamt nog hade 5 minuter tidigare en situation uppstått där en kvinna som var med på turen på engelska frågade om jag var svensk. Yes, svarade jag. Hon fortsatte på svenska och sa att hon misstänkte att jag var svensk då jag bar en tygpåse från Vasaloppet 2017. När problemet med kontakterna uppstod så kunde vi lösa det genom att jag svischade henne mot att hon gav mig kontanter. Ibland ska man ha tur.

Efter turen gick jag till baren på den lilla anläggningen och beställde Vandervelden 135 Oude Geuze som är en hyllning till bryggeriets start för 135 år sedan  (i år 2017). En del av Lambiken till denna öl har fått ligga på fat som använts (i 30 år) för lagring av vin från Brunnello di Montalcino en av DOCG klassade områden i Italien. Hög syra. Känns ungt men hade endå komplexitet. Ett ryskt par som var på 3 fonteinen kom också hit och vi nickade till varandra i samförstånd.

Nyfiken som jag var var jag även tvungen att prova deras Oude Kriek. Jag pratade lite med bartendern som bjöd mig på ett prov. Bra Kriek! Säger sig ha den kärleken med högst andel körsbär  (400g/liter) och det känns i smaken som är fyllig. Härlig syra med halvmogna körsbär. Efter gårdagens besök lärde jag mig att de flesta köper sina körsbär från Polen. Men vissa håller på de gamla traditionerna och kör med de mer sällsynta belgiska Schaerbeekse körsbären som från början importerats från Spanien. Oud Beersel gör en sådan kriek och jag var sugen på att köpa en flaska men insåg problemen med att få med den stora flaskan på cykeln. Jag betalade (nu med kort!?) och satte mig på cykeln och rullade tillbaka mot Bryssel.

Jag var ganska trött men det här var min sista chans att få besöka Cantillion, som av användarna på Ratebeer har i snitt högst rankade öl. Här var det mycket folk och den självguidade turen var ganska intressant då man fick gå i själv bryggeriet. Skitigt. Spindelnät. Nedgånget.  Helt enligt förväntningarna! Sen är Cantillion den älsta bryggeriet av lambik som fortfarande finns i drift. När turen var avslutad fick man en biljett som kunde bytas mot en 18 månaders lambik och antingen deras gueze, kriek eller iris (humlad). Jag valde Krieken som jag aldrig druckit förr. Krieken var mycket bra och förmodligen den bästa hittils. Kraftfull trots ung ålder. Jag frågade den stressade nonchalanta person som jobbade i provningsbaren vilka körsbär som anvädes. Han ryckte på axlarna och sa något ointresserat om vart de köpte de ifrån (kommer ej ihåg men ej Belgien). Läste innan på deras folder som så Schaeebekse körsbär men det var inget jag fick ur honom. Bilden av Cantillion har ändrats något efter mitt besök. Det är ingen tvekan om att ölen är bra. Däremot så tycker jag att personalen kunde vara mer tillmötesgående mot någon som är intresserad. Hela intrycket av stället kändes industriellt, inte produktionen utan hur man hanterade människorna som var där. Jag kan förstå att de får utså mycket skit med deras nyvunna popularitet men behandlar de folk så här regelbundet blir det inte långvarigt. Förmodligen och förhoppningsvis blev jag utsatt för ett undantag pga en trött person i personalen som hade en dålig dag. Jag hoppas det. Köpte i alla fall med mig några öl hem.

Oj vilken lång dag. "Attack-vila". Dusch. Ner på stan. Jag åt på Moeder Lambic och beställde Cantillion Cuvée Saint-Gallois 2017 på storflaska. Döpt efter ett Belgiskt fotbollslag är denna öl en 2-årig lambic som torrhumlats med Hallertau och tillsatts lite sockerlösning för att få tryck i flaskan. Ingen regelrätt Lambic eller Gueze med andra ord. Denna var trevlig, ganska stor kropp och föreningen gjorde den kraftigare och lite bitter i eftersmaken. Beställde även en 3 fonteinen Oude Kriek på liten flaska. Fantastisk! Balanserad, halvmogna körsbär, låg kolsyra, bittermandel. Frisk!

Här fick kvällen sluta och jag begav mig hemåt och bestämde mig för sovmorgon dagen därpå!

fredag 14 juli 2017

Förstå gången i pajottenland

Vaknade och gick 7.30 till frukosten som skulle ingå i taxan. Med tanke på vad jag betalar per natt så är det faktum att frukost över huvud taget ingick något att höja ögonbrynen för. Nu var frukosten dessutom ganska okej. Jag satt hela frukosten ut (10) och började sedan packa i ordning för den stundande färden. Planen var att cykla till De Lambiek, ett besökscentrum för Lambic där man kan få information om Lambic och dess historia, framställning och producenter. Turen dit var ungefär 13 km lång. En baggis i vanliga fall, det var det i för sig nu med, trots den nu ganska uttalade tröttheten och det halsont som drabbat mig med vad jag kan misstänka härör från Bordeaux. På De Lambiek gick jag den självguidade turen som var ganska basic men lärde mig endå lite grann. Turen avslutades med provning av en geuze. Det var Mort Subite Oude Geuze. Mer känd för sina frukt-lambics. En av sakerna jag lärde mig var användandet av "prefixet" Oude. Dvs Oude Geuze eller Oude Kriek. Detta är skyddat sedan 1997 på EU-nivå (TSG: Traditional Speciality Garanteed)  tillsammans med samma namn på franska (Vieille) och betyder att det är gjort på traditionsenligt vis. Bla innefattar det att minst 30% av malten måste bestå utav vete. Vörten måste kylas i grunda kar kallade coolships där den exponeras för luft och därmed vildjästen. Gueuzen måste bestå utav 1, 2 och 3 år gammal lambic. Man får heller inte tillsätta något till flaskorna för att få de att jäsa en andra gång. Dvs restsockret i den unga Lambicen skall ta hand om det. Från att ha läst de lagliga dokumenten förstod jag det som att namnena är skyddade om tillsammans med TSG-symbolen på flaskan. Vill man dricka traditionell Gueuze eller Kriek: leta efter beteckningen Oude Geuze eller Oude Kriek på flaskan tillsammans med symbolen för TSG.


Jag var ensam på De Lambiek och fick därför mycket tid till att prata med personen i personalen. Han var mycket insatt och vi språkade i säkert 45 minuter om Lambic. Mycket trevligt! Han undrade om jag brygger själv då jag var mycket intresserad och vi pratade en stund om bryggning och att han själv skulle brygga ett öl tillsammans med några personer från bygden. Jag frågade om de skulle sälja ölen men fick till svar att de endaat skulle gå till de i byn.


Klockan var långt efter lunch när jag satte mig på cykeln igen. Hade endast ätit en påse nötter och några aprikoser förutom frukosten. Bestämde mig för att skippa Cantillion idag och ta det imorgon då jag var trött och tiden sprang iväg. Köpte mig en baguette med friterad kyckling nära torget där jag bor. Sedan blev det marsch i säng för lite "attack-vila" och sedan uppfräschning för kvällen. Matvanorna har inte varit de bästa de här dagarna och kvällen blev inget undantag. Ville inte sätta mig på en restaurang och ödsla tid på att dricka öl jag inte just nu vill ha. Jag tog därför en "frites" med majonnäs som jag åt till hälften innan jag i såg hur ohungrig jag var. 


Begav mig sedan till ett kännt öl-näste i Bryssel. Nämligen Café Delirium. Caféet 'äger' en hel gränd med namnet Impasse de la Fidélité (typ lojalitetens gränd). Här har de ett gäng barer med olika teman. Jag gick såklart ner i underjorden där de har sitt stora utbud av flask-öl. Jag hade förväntat mig en klassisk stilla ölpub som liknande ställen med stort utbud av öl har. Jag möttes istället av en närmast nattklubbsliknande atmosfär. Hög musik och sorl och fullpackat med människor. Aja tänkte jag och gick lös på öllistan. De hade en vad msn ändå får kalla standardlista i sammanhanget men med bättre öl än stora majoriteten av pubar i Sverige. Beställde en Oude Geuze från Boon och filossoferade vid bardisken. Fick sedermera tag i stora listan vilket var trevligt! Café Delirium innehar Guinnes världsrekord med innehav av antal flasköl till försäljning, ca 2000 st. Gueze-utbudet var bra men jag misstänker att de har mer som man kanske måste fråga efter.  Fick i alla fall tag i en Girardin Oude Kriek som var riktigt fruktig och fin. Medelfyllig smak med hög syra. Bittermandel, halvmogna körsbär. Stannade ett tag och lät mig smått dras med i fredagskvällens glada stämning. Tempot inne på Delirium var högt och bartenderna var snabba och motsatsen till lyhörda. När jag beställde från stora listan kändes det som om tjejen i baren blev lite illa till mods av att behöva gå ner i den extensiva ölkällaren efter min bryggd. Visserligen förståeligt med tanke på hur många som visstades i lokalen men samtidigt så kan man inte skylta med 2000 öl om man inte kan ha möjligheten att köpa de. Tror jag ska bege mig dit på söndag också och se hur bemötandet blir då. Det är möjligt att de har annat folk dagarna och vardagar som är lite mer insatta och förmodligen har tid att prata lite. Betyget på Café Delirium blir ändå högt.

MBCC18 - Fredag: Mässdagen