torsdag 20 juli 2017

Världens bästa öl..?

Ja i alla fall var den det. Den har nu förlorat tronen till Toppling Goliath Kentucky Brunch. Jag drack den (inte Toppling) senast och för första gången för 3 år sedan på Belgo bar i stockholm. Jag minns inte riktigt vad vi betalade men det var uppemot 200-250 kr för det mytomspunna ölen iklädd den mytomspunna flaskan med enda text XII i gul-guld på mörkbrun bakgrund och med den klassiska kragen på halsens början. Jag pratar såklart om Westvletern 12! Och det var just Westvleteren jag idag ämnade besöka. Inte var det helt självklart dock. Inte ens efter frukost hade jag bestämt om jag skulle ta mig dit eller inte. Är det värt det? Jag känner väl till hypen om XII men ändå var det något som lockade att ta mig dit. Jag hade heller inget annat för mig, så varför inte?

Jag tog därför tåget till Poperinge vilket tog va 40 minuter. Väl där gick jag till turistinformstionen vilka visade mig vägen vart jag kunde hyra en cykel. Sedan handlade jag lite lufttorkad skinka, brie, några körsbär och en halvlång baguette och begav mig mot Sixtus Abbey, trappistklostret i Westvleteren. Ett trappistbryggeri är ett bryggeri vars bryggare är munkar i trappistorden. Dessutom måste bryggeriet godkännas av "International Trappist Association" vars märke ölen som produceras bär. Det var nog myten om trappistölen som fick mig i  på ölets väg från början. Även om detta endast var för några år sedan så har flera trappistbryggerier tillkommit sedan dess. De är nu 11 st. 
Belgien: Chimay, Rochefort, Westvleteren, Orval, Achel, Westmale.
Nederländerna: La trappe, Zundert. Österike: Stift Engelszell.
Amerika: Spencer.
Italien: 3 fontane.

Värmen idag var idag mycket påtaglig och SMHI visade 31 grader som högst under dagen. Detta gjorde trots den endast 6km långa cykelturen till klostret att jag hann bli något dåsig. Det "lilla" cafét som myterna berättar om till vilka öl från klostret säljs och förmodligen det stället där det är lättast och billigast att få tag i någon av Sixtus Abbeys öl är inte så litet, inte heller sådär jättemysigt. Känns lite som att komma in på en vägkrok. Stora ytor, många platser och många i personalen. Ett stort ställe med andra ord. Trots värmen beställde jag "the number 12" av bartendern tillsammans med ett glas vatten. Minns Westvleteren 12 som kraftig, koncentrerad och komplex med nästan en sälta som från sardeller. Nu kändes den maltig men inte lika fyllig. Alkoholen sticker ut och gör tycker jag att ölen känns lite obalanserad. Men jag är nöjd över att ha suttit 5 meter från Westvleteren-klostret och druckit - enligt ratebeer - vad som länge varit världens bästa öl! Cykelturen hem blev lite jobbigare i det varma vädret och en quadrupel i bagaget. Det gick i alla fall bra och jag var hemma tidigt i Kortrijk.

Jag hade under dagen kännt att ännu en natt i det redan varma vandrarhemmet i detta superhögtryck skulle ta kål på en vintermänniska som jag. Jag tog därmed beslutet att byta ställe och checkade kl 16 in på ett hotell ca 200 m från stationen jag morgonen därpå skulle åka ifrån. Det var en total frihet att lägga sig i ett eget rum med luftkonditionering och jag slumrade till snabbt. Bestämde mig för en lugn kväll i det luftkonditionerade rummets sköna miljö. Jag gick till en mataffär och köpte lite middag samt frukost samt två oud bruin: Rodenbach Grand Cru och Vander Ghinste. Inget jag inte druckit förut men jämförelsen var intressant och jag ville samtidigt hedra stilen Flemish Red Ale (Oud bruin/oud rood), bla den jag kommit hit för att upptäcka. Tydligt är att Vander Ghinste har en mer nedtonad syra och är torrare. Mjuk och mer maltiga toner dominerar. Grand Crun har en högre mer vinägrig syra och har en sötma som påminner om sötvört. Gillade idag Vander Ghinste bättre. Slut för idag.

Är (eller var innan den blev omsprungen) Westvleteren 12 världens bästa öl? Inte enligt mig. Några av de bästa ölen jag druckit har jag druckit på denna resa och kommer från Pajottenland och stavas supersurt fast med stora bokstäver. Andra öl som jag druckit som jag tycker är minst lika bra är bryggda av Svenska eller Skandinsviska bryggerier. Sen får man inte glömma en av mina personliga favoriter: Ritterguts Gose. Det finns riktigt bra öl där ute och även hemma. Det som varit spännande med denna resa är att få smaka på ursprung. Att veta sin historia är viktigt för att förstå sin samtid och även för att spå i framtiden. Kanske låter klyschigt men jag tror det är sant. Stilar kommer igen. Berliner Weisse och Gose har nog aldrig druckits av så många som nu, trots att stilarna är hundratals år gamla. Westvleteren 12 är ursprung. Det är en klassisk belgisk quadrupel och kanske sticker den ut mer än så bland havet av quandruplar. Kanske är den till och med bäst.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

MBCC18 - Fredag: Mässdagen