torsdag 20 juli 2017

Världens bästa öl..?

Ja i alla fall var den det. Den har nu förlorat tronen till Toppling Goliath Kentucky Brunch. Jag drack den (inte Toppling) senast och för första gången för 3 år sedan på Belgo bar i stockholm. Jag minns inte riktigt vad vi betalade men det var uppemot 200-250 kr för det mytomspunna ölen iklädd den mytomspunna flaskan med enda text XII i gul-guld på mörkbrun bakgrund och med den klassiska kragen på halsens början. Jag pratar såklart om Westvletern 12! Och det var just Westvleteren jag idag ämnade besöka. Inte var det helt självklart dock. Inte ens efter frukost hade jag bestämt om jag skulle ta mig dit eller inte. Är det värt det? Jag känner väl till hypen om XII men ändå var det något som lockade att ta mig dit. Jag hade heller inget annat för mig, så varför inte?

Jag tog därför tåget till Poperinge vilket tog va 40 minuter. Väl där gick jag till turistinformstionen vilka visade mig vägen vart jag kunde hyra en cykel. Sedan handlade jag lite lufttorkad skinka, brie, några körsbär och en halvlång baguette och begav mig mot Sixtus Abbey, trappistklostret i Westvleteren. Ett trappistbryggeri är ett bryggeri vars bryggare är munkar i trappistorden. Dessutom måste bryggeriet godkännas av "International Trappist Association" vars märke ölen som produceras bär. Det var nog myten om trappistölen som fick mig i  på ölets väg från början. Även om detta endast var för några år sedan så har flera trappistbryggerier tillkommit sedan dess. De är nu 11 st. 
Belgien: Chimay, Rochefort, Westvleteren, Orval, Achel, Westmale.
Nederländerna: La trappe, Zundert. Österike: Stift Engelszell.
Amerika: Spencer.
Italien: 3 fontane.

Värmen idag var idag mycket påtaglig och SMHI visade 31 grader som högst under dagen. Detta gjorde trots den endast 6km långa cykelturen till klostret att jag hann bli något dåsig. Det "lilla" cafét som myterna berättar om till vilka öl från klostret säljs och förmodligen det stället där det är lättast och billigast att få tag i någon av Sixtus Abbeys öl är inte så litet, inte heller sådär jättemysigt. Känns lite som att komma in på en vägkrok. Stora ytor, många platser och många i personalen. Ett stort ställe med andra ord. Trots värmen beställde jag "the number 12" av bartendern tillsammans med ett glas vatten. Minns Westvleteren 12 som kraftig, koncentrerad och komplex med nästan en sälta som från sardeller. Nu kändes den maltig men inte lika fyllig. Alkoholen sticker ut och gör tycker jag att ölen känns lite obalanserad. Men jag är nöjd över att ha suttit 5 meter från Westvleteren-klostret och druckit - enligt ratebeer - vad som länge varit världens bästa öl! Cykelturen hem blev lite jobbigare i det varma vädret och en quadrupel i bagaget. Det gick i alla fall bra och jag var hemma tidigt i Kortrijk.

Jag hade under dagen kännt att ännu en natt i det redan varma vandrarhemmet i detta superhögtryck skulle ta kål på en vintermänniska som jag. Jag tog därmed beslutet att byta ställe och checkade kl 16 in på ett hotell ca 200 m från stationen jag morgonen därpå skulle åka ifrån. Det var en total frihet att lägga sig i ett eget rum med luftkonditionering och jag slumrade till snabbt. Bestämde mig för en lugn kväll i det luftkonditionerade rummets sköna miljö. Jag gick till en mataffär och köpte lite middag samt frukost samt två oud bruin: Rodenbach Grand Cru och Vander Ghinste. Inget jag inte druckit förut men jämförelsen var intressant och jag ville samtidigt hedra stilen Flemish Red Ale (Oud bruin/oud rood), bla den jag kommit hit för att upptäcka. Tydligt är att Vander Ghinste har en mer nedtonad syra och är torrare. Mjuk och mer maltiga toner dominerar. Grand Crun har en högre mer vinägrig syra och har en sötma som påminner om sötvört. Gillade idag Vander Ghinste bättre. Slut för idag.

Är (eller var innan den blev omsprungen) Westvleteren 12 världens bästa öl? Inte enligt mig. Några av de bästa ölen jag druckit har jag druckit på denna resa och kommer från Pajottenland och stavas supersurt fast med stora bokstäver. Andra öl som jag druckit som jag tycker är minst lika bra är bryggda av Svenska eller Skandinsviska bryggerier. Sen får man inte glömma en av mina personliga favoriter: Ritterguts Gose. Det finns riktigt bra öl där ute och även hemma. Det som varit spännande med denna resa är att få smaka på ursprung. Att veta sin historia är viktigt för att förstå sin samtid och även för att spå i framtiden. Kanske låter klyschigt men jag tror det är sant. Stilar kommer igen. Berliner Weisse och Gose har nog aldrig druckits av så många som nu, trots att stilarna är hundratals år gamla. Westvleteren 12 är ursprung. Det är en klassisk belgisk quadrupel och kanske sticker den ut mer än så bland havet av quandruplar. Kanske är den till och med bäst.

Rodenbach, yay or nay?

Igår kom jag till kortrijk. Finns inte mycket att säga om gårdagen annat än att jag satt i några timmar och väntade på att få checka in på vandrarhemmet i varma Kortrijk. Väl på rummet så möttes jag av en person som förvånat ryckte till i sin säng när jag öppnade dörren och klev in. Utan att säga hej (åtminstone är det så jag minns det) närmast kvider han ut sig: "Do you snork?" Jag förstod inte vad han menade först men insåg väll att han undrade om jag snarkade. Trodde det hette "snor"... Glatt svarade jag att jag i alla fall inte trodde att jag gjorde det. Han returnerade med att direkt fråga hur länge jag skulle stanna. 2-3 dagar sa jag. Sedan pratade vi inget mer. Jag gick och handlade. Lite lättare middag och en VanderGhinste Oud Bruin. Jag gick tillbaka till vandrarhemet och möttes av ytterligare en person. Denna verkade precis anlänt och dombderande på vad jag tror var polska. Han började rota i min säng så jag sa att det var min bädd varpå jag fick något obegripligt mumlande på polska tillbaka. Den dåliga stämningen och tryckande värmen fick mig att lämna rummet ganska snart. Jag spenderade kvällen i en park i Kortrijk, det var ganska mysigt. När det börjar bli svalare gick jag tillbaka till vandrarhemmet och sov. Det var gårdagen det, inte mycket i ölens tecken alltså!

Till dagens bravader! Gick upp för frukost som serverades på vandrarhemmet ca 8. Packade iordning Vasasäcken och begav mig iväg för att hyra cykel. Timmen senare hade jag inhandlat lite lunch och begav mig mot Roeselare. Det var väldigt varmt men förkylningen börjar släppa så kändes inte så farligt. Jag hade bokat in en tur på Rodenbach som startade 14.30. Ca halvvägs stannade jag och gjorde iordning min medhavda matsäck bestående av baguette med chevré samt en Ichtegems Grand Cru. Överraskande bra! Torr, härlig syra och mjuk maltighet som inte blev söt!

I Roeselare stannade jag och drack kaffe samt en Cola (värmen!). Efter en stunds filosoferande begav jag mig till Rodenbach! Det första jag möttes av när jag närmade mig bryggeriet var doften av sötvört. En nästan överväldigande doft av söt söt malt. När jag kom dit bjöd de på kaffe och bad mig sätts mig i en bio-liknande lokal. Strax senare säger en dam något på Holländska varefter en film startar. Filmen är på Holländska men med engelskt text. Filmen handlade om historien bakom Rodenbach. Hur Rodenbach-familjen varit till stor betydelse för staden Roeselare tex med Alexander Rodenbach som initierade byggandet av kanalen Roeselare-Leie. Eller hur han som varit blind sen unga år hela sitt liv ängnat sig åt att försöka hjälpa blinda barn att utbilda sig. Filmen berättades av en person med ringande holländska sådär som man bara kan höra i   storslagna brittisk naturdokumentärer med skottsk berättarröst. Hela intrycket var lite väl säljigt men inslag av personer som skrattar och drack deras öl. Ändå en rätt informativ film. Efter ca 15 min påbörjades själva touren. Vi samlades utanför varpå guiden började prata på Holländska. Hon sa sedan kort på engelska att den här turen kommer bara på Holländska. Vi vet att  några av er endast kan engelska men ni kan fråga efter turens slut. Detta var inte vad jag väntat mig då jag på engelska hade korresponderar med bryggeriet. Ingen förvarning. Jag blev lite arg och började formulera hur jag skulle begära att få tillbaka mina pengar efter turens slut, för principens skull. Jag följde turen och kunde trots att jag egentligen inte kan ett ord holländska delvis kunde förstå innebörden i det hon pratade om. Efter en stund blandades den sockersöta doften upp av gräsiga, fruktiga toner. De måste ha haft i humlen medans turen pågick.  Efter turen som tog ca 75 min så tog jag tag i guiden och ställde lite frågor. Det var egentligen två kärnfrågor jag ville ha svar på: 1. Hur blir rosedenbachs öl sur? 2. Tillsätter ni något annat än vatten, malt, humle, jäst?

Svaren jag fick överraskade mig något. Syrligheten kommer främst från tillsats av laktobakterier likt svenska mikrobryggerier gör för sina suröl. Jag frågade då om något av syrligheten kommer från faten? Jag hade nämligen läst mig till att mjölksyrabildande bakterier kan tränga in i träfaten vid lång lagring. Hon svarade att det till viss del kommer därifrån. På den andra frågan svarade hon att de förutom tillsatsen av dessa mjölksyrabildande bakterier även tillsätter majs. Detta gjorde mig bestört. Tillsatts av majs förknippar jag med hårt vinstdrivande gigant-bryggerier som tar till majs eftersom det är ett billigare sätt att få in det socker som behövs i ölet. Hon menade att detta gör man för smakens skull och för att det runt Roeselare finns många bönder som odlar majs och nämnde hon för att det är billigare. Detta köper jag inte riktigt utan jag misstänker att den absolut största orsaken är att det är billigare, men jag kan ha fel. Efter turen fick vi pröva Rodenbach Classic och Rodenbach Grand Cru. All Rodenbachs öl görs av samma vört. Dvs det finns bara ett grundrecept. Skillnaden mellan classic och grand cru är att man tillsätter en större del 2 år lagrad öl. Detta känner man i smaken då Grand Crun är fylligare, fatigare och surare än Classic. Man gör även en Vintage varje år. Vintagen är ett enfatsöl. Bryggmästaren väljer varje år ut det fat som blev allra bäst och butiljerar denna som Vintage. Rodenbach har även två ytterligare öl nämligen: Alexander och Caractere Rouge. Den första är gjord på juice från röda bär (körsbär, hallon och tranbär) där Grand Crun är grundölen. Caractere Rouge göra med Vintagen som grundrecept och tillsätts hela körsbär.

Då vi ej fick pröva Alexander eller Caractere Rouge och jag tidigare druckit Vintagen så köpte jag med mig en flaska Alexander tillsammans med en litet 25 cl glas. Alexander: medelhög rund vinägrig syra, maltig medeltunn kropp med restsötma (påminner om sötvört). Körsbär (dr pepper). Jag drack den ganska ljummen på stående fot passande nog längs med kanalen Roeselare-Leie.

Tillbaka i Kortrijk med ca 10 min tillgodo innan cykeluthyrningen stängde. Duschade och gick till Gainsbar. Jag letade i den rätt extensiva öllistan men det var dåligt med den typen jag är här för: oud bruin/oud rood. Jag bestämde mig i alla fall för en Skwoane Karmazedonia. Ett samarbete mellan det lokala bryggeriet Alvinne och ett spanskt bryggeri Laugar. Fruktig lite skitig IPA. Blev sedan en Omer Vander Ghinste Witbier. Inget speciellt tyvärr men var läskande och god. Eftersom de inte hade riktigt det jag sökte (de hade annars mycket bra öl) så släppte jag lite på guarden och beställde en Cantillion Lambik bio. Mmm, gär hör man hemma tänkte jag...

Summa summarum om Rodenbach så faller de lite i mina ögon främst för att de tillsätter majs men jag hade även hoppas på en helt spontan försurning av deras öl. När jag drack Alexander vid kanalen tänkte jag på detta med hur viktigt det är med kvalitet i råvaror och i tillvögagångssätt. Att vara ärlig och dedikerad. Då blir slutprodukten bra. Sen tänkte jag också att all öl kan inte vara så. Jag tycker det här är ganska gott. Gott på ett likande sätt jag kan känna när jag dricker en Cola. Inget jag skulle sitta i 60 minuter och snurra på för att känna varje uns av toner i doft och smak. Men ändå något jag kan njuta utav. Det är orättvis att jämföra Rodenbachs öl med en Coka Cola och det för jag inte heller. Missförstå mig rätt det här är bra öl. Men vissa saker skulle de kunna göra annorlunda och det finns många som gör det bättre. Kommer jag sluta dricka Rodenbach? Svaret är nej. Har min uppfattning om Rodenbach ändrats och kommer det påverka mina val i vissa situationer framöver? Svaret är ja.

måndag 17 juli 2017

Försäkrad mot den stora törsten


Sovmorgon. Sagt och gjort. Eftersom Karel Goddeau, ägare av De Cam fått förhinder så hade jag nu lång tid på mig att ta mig ann dagens enda mål: "In de Verzekering tegen de Grote Dorst" typ Försäkringen mot en Stor Törst. En liten bar ute på vischan utanför Bryssel känd för sitt stora utbud av gueze och lambic.

Buss tänkte jag, van vid svensk kollektivtrafik. Gick till hållplatsen där bussen skulle gå ifrån och insåg snabbt att köpa biljett kanske blir ett problem. Jag googlade lite och fick klart för mig att man kunde köpa i biljettautomater, på utvalda platser, i mobilen eller på bussen. Prövade mobilbiljett vilket inte funkade såklart. Letade efter automat, fanns ingen. Gick vidare till nästa hållplats. Ingen automat. Kom fram till en tågstation och frågade på en kiosk, de hade inga biljetter och sa att man kunde köpa på bussen. På hemsidan stod att man endast kunde betala med jämna pengar vilket gjorde mig något till ofreds. Jag insåg också att förmodligen tar den lilla baren inte kort och jag har bara 40 euro på mig. Klumpigt! Jag frågar i alla fall busschauffören som pratade bra engelska och var fantastisk trevlig och det gick bra att betala med stora sedlar. Jaja det blir väll någon öl i alla fall. Bussresan tog närmare 40 minuter och nu var jag dessutom rejält hungrig. Letade mig fram till ett Brasseri där jag åt lassagne. Jaha vidare till IDVTGD som låg helt oansenligt på ett hörn i ett villaområde. Kändes lite konstigt, men jag gick in. De hade dessutom utökat sina öppettider för sommaren från att ha öppet varje söndag 10-13:30 till varje söndag 10-20! Det är en ökning med 286%. Skulle en normalpub göra en sådan ökning skulle de nästan behöva ha öppet dygnet runt. Kul, tycker jag.

Jag bad om öllistan och satte mig ner. Oj, här var det gueze. Då jag hade rätt i att de ej tog kort så välde jag ut två öl som jag ville ha och som passade min påtvingade budget. Men vilka öl. Första var en Hannsens Schaerbeekse Kriek från 2014.
Avrundad syra. Stor djup doft av mogna körsbär. Röd/rödbrun färg. Låg kolsyra. Fyllig. Lite vinäger. Riktigt trevlig!
Nummer två blev en Boon Oude Geuze VAT77 2013. Komplex. Stor smak. Helt 'integrerad' syra. Kunde nästan varit en icke-sur 'brett-öl' (kallas ibland öl med jästen Brettanomyces). Hög alkohol som känns. Fruktig: aprikos. Svagt kolsyrad. Den här ölen består till 90% utav lambik bryggt natten mellan 26 och 27 oktober 2011 som lagts på tunna nr 77. Tunna 77 tillverkades 1906 och har sedan 1986 använts för att göra 3-årig lambik från Boon och ska enligt utsago vara en av Frank Boons favorittunnor.

På In de Verzekering tegen de Grote Dorst var det denna dag ganska lugnt på det lilla mysiga caféet. Dagen innehöll en blandning av människor som bodde i Eizeringen (där baren ligger) bara några hundra meter bort från baren tillsammans med folk från andra sidan jorden. Det ryska paret som var på 3 fonteinen och också oud beersel hade lustigt nog också hittat hit. Det är klart, är man rankad som bästa baren på Ratebeer så är det kanske inte så konstigt att man möter folk som är ölintresserade.
Efter att ha avnjutit förmodligen den bästa kriek jag druckit och fått smaka på en äldre gueze som också var riktigt bra så gav jag mig av mot bussen. Eller såhär; snarare sprang dit då jag väntade till absolut sista minuten då stämningen var så fin. Vinkade adjö och önskades säker resa tillbaka till Bryssel. Jag han med bussen och kände mig nöjd.

Sista kvällen kände jag att även fast jag varit på Moeder Lambic två kvällar redan så gör det ingenting om jag går dit en tredje. Jag hade ju inte direkt gått igenom deras öllista. På plats beställde jag vegetarisk paj-liknande maträtt och önskade mig en Cantillion Lamvinus. Besvikelsen blev total när den tyvärr var slut. Ash tänkte jag och drog upp en plan om att äta och sedan gå vidare för att kanske få tag i denna någon annanstans. Beställde en 3 fonteinen Oude Kriek. Efter andra sippen insåg jag att jag utan att tänka på det att jag beställt samma flaska som kvällen innan. Gjorde absolut inget, den här är bra! Gick efter avslutad måltid till Café Delirium med förhoppning att de hade liten annan stämning på söndagar. Hade jag rätt? Såklart inte. Med den stora mängden folk som tar sig till Delirium så är det här nog det man får. För den som söker en genuin ölupplevelse med språkande med bartendern så måste jag säga att då får man gå någon annan stans. Möjligtvis är det bättre tidigare på dagen. Jag var där 20.30. Jag frågade efter Cantillion som det skyltar med på deras hemsida och i deras stora öllista på plats (dock olika utbud beroende vart man tittar). De hade inte det de sa att de hade på webben och inte heller det som stod i listan. Bytte fokus och frågade efter De Cam Oude Kriek som jag ej druckit och som fanns i listan. Fanns inte heller. Förtroendet brast och jag begav mig därifrån.

Jag stannade för en belgisk våffla med mörk choklad och tänkte över situationen. Nej jag ville prova några bra gueze till. Då utbudet av barer med bra lambik är ganska tunnt i Bryssel  (konstigt nog) så beslöt jag mig ändå för att gå tillbaka till Dilerium och avsluta med vanlig hederlig Geuze från Boon. Såg sedan att de även hade lambik på fat från Oud Beersel. Hon varnade mig: you have to know it's really sour. I know nickade jag. Hon försvann från baren med glaset och då förstod jag att det såklart är oud beersels 10-liters dunk hon nu tappar av. De som inte förstår skulle nog bli avskräckta, kanske därav valet att inte ha det synligt?

söndag 16 juli 2017

En lång dag.

Präglad av sjukdom och av gårdagen tvingade jag mig upp till frukosten. Timmen senare hyrde jag cykel i en av de många automatiska cykeluthyrningsplatser i Bryssel och trampade mig samma väg som jag åkte hem igår mot dagens första rundtur på 3 Fonteinen. Nu när jag visste vägen blev proceduren ganska enkel. Lite tråklande inne i Bryssel för att sedan följa kanalen Canal Bruxelles Charleroi. Jag var på 3 fonteinen i bra tid och tittade runt i det ganska nybyggda lambik-o-droom:et som de kallar det. En visnings, lagrings och provningsanläggning där själva bryggningen är förlaggd några kilometer österut. Turen inleddes med att ägaren tillika bryggmästaren Armand Debelder -  som till utseendet och jargong för tankarna till en viss fiktiv stryktålig boxare - snabbt började rabbla på Holländska. En del i den lilla publiken höjde då instinktivt frågande på ögonbrynen, inklusive undertecknad. 30 s med funderingar om hur jag skulle kunna få ut något utav detta och rent av klara mig ur detta utan att skämmas så blev mässandet tydligare. Han pratade nu engelska. Skönt. 

Turen var i klassisk vinmakar-regi. Dvs historia, visning av anläggningen, utrustning och lagring. Lite om tillverkning men inte tillräckligt tyckte jag. En tur som det här ska ju kunna passa alla med visst intresse såklart. Det jag vill åt är lite mer djupgående information vilket man nästan bara kan få av en dialog. Tyvärr hade jag bortom till nästa tur så det hanns inte riktigt med. En sak jag tar med mig är att 3 fonteinen sedan ganska nyligen brygger lambik själva och har (och gör fortfarande) annars blandat från Lindemans och Boon. Detta kan man se när man köper deras produkter på ett sätt, nämligen att 3 fonteinens egna flaskor är mörkgröna medans flaskor med innehåll från andra lambik-producenter är ljusare gröna.

Fick prova ca 18 månader gammal lambik direkt från deras fat vilket var trevligt. Lambiken hade ganska mjuk syra, lite sötma och lite bitter eftersmak (humlen kanske har större inverkan på ung lambik?). Många av 3 Fonteinens fat kommer från Barolo och Barbaresco. Fat som inte längre ska användas i vinframställningen passar perfekt då de inte längre avger så mycket tanniner till vätskan längre. 3 fonteinen lagrar sina flaskor horisontellt av den anledningen att de då jäser fortare ty större kontakt mellan luften och vätskan i flaskan. En del Gueuze på pubar och restauranger serveras i korgar där flaskan ligger ner. Jag börjar misstänka att det beror på att man vill servera det som man lagrar det för att inte virvla upp jästen.

Efter avslutad tur närmast sprang jag därifrån och kastade mig på cykeln för att hinna till Oud Beersel i tid. Några minuter innan det skulle börja var jag på plats. Guiden var en äldre man som pratade helt okej engelska. Vi började med att prova 16 månader lambik som han hällde från en bag-in-box. De säljer faktiskt lambiken så, i 10 liters-dunkar. Detta har man gjort länge men är ganska ovanligt numera. Kul tycker jag att det går att få tag på. Efter rundturen förflutit och man visat runt i det gamla bryggeriet frågade jag vart det nya bryggutrustningen var. Han blev lite förvånad och tillslut förstod jag att man inte längre brygger lambik själv utan gör likt fantom-bryggerierna och tar med sina recept till Boon som brygger den åt de. Blandning och lagring görs sedan hos Oud Beersel för att sedan buteljeras hos Boon. Oud Beersel kallar inte sig själva för blandare, samtidigt vet jag inte om jag vill kalla de bryggare. Det är sant att man anser fantom-bryggerierna (ex Omnipollo) som bryggare av sin egen öl. Jag kan dock tycka att det är lite annorlunda med Lambik. Lambik är också mycket omgivningen för vart den bryggs. Man bryggde lambik själva en gång på Oud Beersel men pga den dåliga era lambik fick erfara fick Boon göra det from 1991.

Efter rundturen när räkenskaperna tid var inne säger guiden att de inte tar kort. Förtvivlan uppstår då ingen uttagsautomat finns att tillgå på cykelavstånd. Tursamt nog hade 5 minuter tidigare en situation uppstått där en kvinna som var med på turen på engelska frågade om jag var svensk. Yes, svarade jag. Hon fortsatte på svenska och sa att hon misstänkte att jag var svensk då jag bar en tygpåse från Vasaloppet 2017. När problemet med kontakterna uppstod så kunde vi lösa det genom att jag svischade henne mot att hon gav mig kontanter. Ibland ska man ha tur.

Efter turen gick jag till baren på den lilla anläggningen och beställde Vandervelden 135 Oude Geuze som är en hyllning till bryggeriets start för 135 år sedan  (i år 2017). En del av Lambiken till denna öl har fått ligga på fat som använts (i 30 år) för lagring av vin från Brunnello di Montalcino en av DOCG klassade områden i Italien. Hög syra. Känns ungt men hade endå komplexitet. Ett ryskt par som var på 3 fonteinen kom också hit och vi nickade till varandra i samförstånd.

Nyfiken som jag var var jag även tvungen att prova deras Oude Kriek. Jag pratade lite med bartendern som bjöd mig på ett prov. Bra Kriek! Säger sig ha den kärleken med högst andel körsbär  (400g/liter) och det känns i smaken som är fyllig. Härlig syra med halvmogna körsbär. Efter gårdagens besök lärde jag mig att de flesta köper sina körsbär från Polen. Men vissa håller på de gamla traditionerna och kör med de mer sällsynta belgiska Schaerbeekse körsbären som från början importerats från Spanien. Oud Beersel gör en sådan kriek och jag var sugen på att köpa en flaska men insåg problemen med att få med den stora flaskan på cykeln. Jag betalade (nu med kort!?) och satte mig på cykeln och rullade tillbaka mot Bryssel.

Jag var ganska trött men det här var min sista chans att få besöka Cantillion, som av användarna på Ratebeer har i snitt högst rankade öl. Här var det mycket folk och den självguidade turen var ganska intressant då man fick gå i själv bryggeriet. Skitigt. Spindelnät. Nedgånget.  Helt enligt förväntningarna! Sen är Cantillion den älsta bryggeriet av lambik som fortfarande finns i drift. När turen var avslutad fick man en biljett som kunde bytas mot en 18 månaders lambik och antingen deras gueze, kriek eller iris (humlad). Jag valde Krieken som jag aldrig druckit förr. Krieken var mycket bra och förmodligen den bästa hittils. Kraftfull trots ung ålder. Jag frågade den stressade nonchalanta person som jobbade i provningsbaren vilka körsbär som anvädes. Han ryckte på axlarna och sa något ointresserat om vart de köpte de ifrån (kommer ej ihåg men ej Belgien). Läste innan på deras folder som så Schaeebekse körsbär men det var inget jag fick ur honom. Bilden av Cantillion har ändrats något efter mitt besök. Det är ingen tvekan om att ölen är bra. Däremot så tycker jag att personalen kunde vara mer tillmötesgående mot någon som är intresserad. Hela intrycket av stället kändes industriellt, inte produktionen utan hur man hanterade människorna som var där. Jag kan förstå att de får utså mycket skit med deras nyvunna popularitet men behandlar de folk så här regelbundet blir det inte långvarigt. Förmodligen och förhoppningsvis blev jag utsatt för ett undantag pga en trött person i personalen som hade en dålig dag. Jag hoppas det. Köpte i alla fall med mig några öl hem.

Oj vilken lång dag. "Attack-vila". Dusch. Ner på stan. Jag åt på Moeder Lambic och beställde Cantillion Cuvée Saint-Gallois 2017 på storflaska. Döpt efter ett Belgiskt fotbollslag är denna öl en 2-årig lambic som torrhumlats med Hallertau och tillsatts lite sockerlösning för att få tryck i flaskan. Ingen regelrätt Lambic eller Gueze med andra ord. Denna var trevlig, ganska stor kropp och föreningen gjorde den kraftigare och lite bitter i eftersmaken. Beställde även en 3 fonteinen Oude Kriek på liten flaska. Fantastisk! Balanserad, halvmogna körsbär, låg kolsyra, bittermandel. Frisk!

Här fick kvällen sluta och jag begav mig hemåt och bestämde mig för sovmorgon dagen därpå!

fredag 14 juli 2017

Förstå gången i pajottenland

Vaknade och gick 7.30 till frukosten som skulle ingå i taxan. Med tanke på vad jag betalar per natt så är det faktum att frukost över huvud taget ingick något att höja ögonbrynen för. Nu var frukosten dessutom ganska okej. Jag satt hela frukosten ut (10) och började sedan packa i ordning för den stundande färden. Planen var att cykla till De Lambiek, ett besökscentrum för Lambic där man kan få information om Lambic och dess historia, framställning och producenter. Turen dit var ungefär 13 km lång. En baggis i vanliga fall, det var det i för sig nu med, trots den nu ganska uttalade tröttheten och det halsont som drabbat mig med vad jag kan misstänka härör från Bordeaux. På De Lambiek gick jag den självguidade turen som var ganska basic men lärde mig endå lite grann. Turen avslutades med provning av en geuze. Det var Mort Subite Oude Geuze. Mer känd för sina frukt-lambics. En av sakerna jag lärde mig var användandet av "prefixet" Oude. Dvs Oude Geuze eller Oude Kriek. Detta är skyddat sedan 1997 på EU-nivå (TSG: Traditional Speciality Garanteed)  tillsammans med samma namn på franska (Vieille) och betyder att det är gjort på traditionsenligt vis. Bla innefattar det att minst 30% av malten måste bestå utav vete. Vörten måste kylas i grunda kar kallade coolships där den exponeras för luft och därmed vildjästen. Gueuzen måste bestå utav 1, 2 och 3 år gammal lambic. Man får heller inte tillsätta något till flaskorna för att få de att jäsa en andra gång. Dvs restsockret i den unga Lambicen skall ta hand om det. Från att ha läst de lagliga dokumenten förstod jag det som att namnena är skyddade om tillsammans med TSG-symbolen på flaskan. Vill man dricka traditionell Gueuze eller Kriek: leta efter beteckningen Oude Geuze eller Oude Kriek på flaskan tillsammans med symbolen för TSG.


Jag var ensam på De Lambiek och fick därför mycket tid till att prata med personen i personalen. Han var mycket insatt och vi språkade i säkert 45 minuter om Lambic. Mycket trevligt! Han undrade om jag brygger själv då jag var mycket intresserad och vi pratade en stund om bryggning och att han själv skulle brygga ett öl tillsammans med några personer från bygden. Jag frågade om de skulle sälja ölen men fick till svar att de endaat skulle gå till de i byn.


Klockan var långt efter lunch när jag satte mig på cykeln igen. Hade endast ätit en påse nötter och några aprikoser förutom frukosten. Bestämde mig för att skippa Cantillion idag och ta det imorgon då jag var trött och tiden sprang iväg. Köpte mig en baguette med friterad kyckling nära torget där jag bor. Sedan blev det marsch i säng för lite "attack-vila" och sedan uppfräschning för kvällen. Matvanorna har inte varit de bästa de här dagarna och kvällen blev inget undantag. Ville inte sätta mig på en restaurang och ödsla tid på att dricka öl jag inte just nu vill ha. Jag tog därför en "frites" med majonnäs som jag åt till hälften innan jag i såg hur ohungrig jag var. 


Begav mig sedan till ett kännt öl-näste i Bryssel. Nämligen Café Delirium. Caféet 'äger' en hel gränd med namnet Impasse de la Fidélité (typ lojalitetens gränd). Här har de ett gäng barer med olika teman. Jag gick såklart ner i underjorden där de har sitt stora utbud av flask-öl. Jag hade förväntat mig en klassisk stilla ölpub som liknande ställen med stort utbud av öl har. Jag möttes istället av en närmast nattklubbsliknande atmosfär. Hög musik och sorl och fullpackat med människor. Aja tänkte jag och gick lös på öllistan. De hade en vad msn ändå får kalla standardlista i sammanhanget men med bättre öl än stora majoriteten av pubar i Sverige. Beställde en Oude Geuze från Boon och filossoferade vid bardisken. Fick sedermera tag i stora listan vilket var trevligt! Café Delirium innehar Guinnes världsrekord med innehav av antal flasköl till försäljning, ca 2000 st. Gueze-utbudet var bra men jag misstänker att de har mer som man kanske måste fråga efter.  Fick i alla fall tag i en Girardin Oude Kriek som var riktigt fruktig och fin. Medelfyllig smak med hög syra. Bittermandel, halvmogna körsbär. Stannade ett tag och lät mig smått dras med i fredagskvällens glada stämning. Tempot inne på Delirium var högt och bartenderna var snabba och motsatsen till lyhörda. När jag beställde från stora listan kändes det som om tjejen i baren blev lite illa till mods av att behöva gå ner i den extensiva ölkällaren efter min bryggd. Visserligen förståeligt med tanke på hur många som visstades i lokalen men samtidigt så kan man inte skylta med 2000 öl om man inte kan ha möjligheten att köpa de. Tror jag ska bege mig dit på söndag också och se hur bemötandet blir då. Det är möjligt att de har annat folk dagarna och vardagar som är lite mer insatta och förmodligen har tid att prata lite. Betyget på Café Delirium blir ändå högt.

Första dagen i ölets Mecka.

Steg upp kl 7 för att ha okej med tid till tåget som enda var en internationell resa vilket KAN betyda lite mer säkerhetsprocedur. Som vanligt i Frankrike meddelas inte perrongen för strax i på avgång, ovant från hemma då man kan slå sig till ro precis där tåget skall gå. Tåget blev försenar ca 30 min men det gjorde inte så mycket. Ca 35 mins tågfärd senare hade jag lämnat Lille Europe och satte min fot i Belgien, Bryssel.

Upplevelsen av promenaden till vandrarhemmet var att Bryssel känns lite nedgånget och inte så storstadaaktigt. Vi får se hur den bilden håller sig. Checkade in och installerade mig i 6-bäddsrummet som jag delar med 4 andra.

Spenderade dagen med att spatsera på gatorna kring turistmålet Grand Place och åt både de för Belgien kända friterade potatisen med majonnäs och belgiska vofflor. Satte mig efter lunch en snabb sväng på À La Bécasse  (svenska: Morkullan, en fågel). À La Bécasse öppnade i mitten av 1800-talet och hade då eget Lambik-blanderi ägt av två familjer vilket gav blanderiet namnet Bécasse-Steppé. Blanderiet blev senare uppköpt och nu agerar À La Bécasse självständigt. Här drack jag en 100% Lambik Bio från Cantillion vilket jag har förstått är en av deras vanligaste. Syran är rejält hög och ger ett ganska stringent intryck.

Gick hem och vilade en stund sen begav jag mig till berömda Moeder Lambic. Jag gick till deras närmast belägna och mysigast öppnade bar Moeder Lambic Fontainas som öppnade 2006 och har ett bra utbud utav spontanjäst öl. Några vilka bara görs för deras räkning. Moeder Lambic är namnet på ett klassiskt vattenhål som var beläget i utkanten av Bryssel och vars byggnad besökts sedan 1600-talet och tydligen frekvent av bla Sir Walter Scott och Lord Byron. Här beställde jag in en paj och en blend av Tilquin på draft (Handpumpad på samma sätt som Real Ale)! Blenden bestod utav 50 % 1 år gammal Meerts (Mars) vilket är en bryggd mellan vört och lambic..dvs alkoholsvagt och med förjäsbart socker kvar. 50 % 1 och 2 år gammal lambic från Cantillion, Lindemans och Girardin. Blandad och lagrad av Gueuzeri Tilquin. Mulligare än den rena Cantillionen och syran är inte lika smal och spetsig. Komplex. Jag avslutade med en lambic på fat av Cantillion (oklart hur gammal) Denna var mycket "skitigare" dvs mer stall och sekundära aromer. Funky skulle man säga i USA. Vore kul att testa lambik från samma bryggeri med samma komposition men med olika lagringstid för att se hur de utvecklas.

Jag har blivit lite förkyld så kände mig rätt trött varför jag bestämde mig för att bege mig hemåt för vila.

torsdag 13 juli 2017

Mot Lille

Efter frukost på samma ställe som igår, fast denna gång en mycket kortare visit, så begav vi oss av mot St Jean. Där tog vi farväl av varandra och jag var nu själv att bege mig med tåg mot Lille. Smärtfria ca 4,5 h senare klev jag på perrongen i Lille och började gå de ca 20 min mot mitt vandrarhem. Vandrarhemmet såg till ytters lite ruffigt ut men det var inga fel på insidan. Jag kastade av mig väskan och begav mig efter lite vila till "La Capsule". Enligt uppgift ett bra ställe. Gick in och ställde mig längs baren som utgjorde nästan hela lokalen. Beställde en Biere de Garde: de Brasserie Lepers l'Angelus. Biere de Garde är en nordfransk ölstil och betyder "öl att spara" och bryggdes traditionellt under vinterhalvåret för att drickas till sommaren. Biere de garde är Frankrikes motsvarighet till den Belgiska bondölen: saison. Likheterna är många men skillnader finns. Återkommer till det.

Till min l'Angelus åt jag en korv serverad på träbricka med en vass kniv. Jag var oerhört hungrig så den gick åt snabbt. Jag frågade bartendern om jag kunde få mindre prover (ca 10 cl) men detta gjorde de bara med en förutbestämd samling öl från Jenlain. Mina tankar var åt Biere de garde och hur de skiljer sig mot Saison så jag bestämde mig för att ta två 25 cl en av vardera sort efter att ha inspekterat öltavlan. Det blev öl från samma bryggeri: Brasseri Thiriez.
Biere de garde: La rouge flammande
 
Disigt kopparrött/rödbrunt utseende med medeltjockt, medelporöst, flyktigt- skum. Ren, medelintensiv, något bränd, fruktig och maltig doft utan inslag utav humle. Medelkropp med liten restsötma och återhållsam beska. Medel alkohol och lång eftersmak. Medel drinkability.

Saison: Etoile du Nord

Disigt, gyllengult utseende med medeltjockt, medelporöst och flyktigt- skum. Låg kolsyra.
Ren, medelintensiv+ aromatisk, fruktig och något banan-estrig doft. Hemlighet låg+.
Låg+ kropp med måttlig+ beska, torr. Medel alkohol, lång+ eftersmak (beska). Medel- drinkability.

Slutsats provning:
Biere de garde: maltigare och mindre besk. Inte lika aromatisk som saison (jästen). Malten står för huvudfiolen inte jästen som i saisonens fall.

Efter dessa var jag sugen på något surt och såg till min glädje en cantillion på fat! Nämligen Saint Lamvinus. Jäst en andra gång på fat i Bordeaux med vindruvorna Cabernet franc eller Merlot. Mycket intressant. Den jag frågade i baren visste inte så mycket men ska höra med byggarna på Cantillion imorgon!

Gick sedan sakta hemåt där jag insåg att jag bodde på en bar. Blev naturligt att sätta sig och avsluta där. Beställde en Rodenbach (oklart vilken) och avslutade kort därefter kvällen.

söndag 9 juli 2017

Sista kvällen i London. Wild beer och sur öl?

Sovmorgon och utcheckning från hotellet  10:30. 50 min svettig promenad i ett kvalmigt London till King's cross och mitt boende för natten. Vi lämnade av väskorna och strosade en sväng längs de myllrande kvarteren kring den gigantiska tågstationen.

Fredrik avvek senare för hemfärd varefter jag checkade in mig och installerade mig på vandrarhemmet.

Efter snabb efterforskning begav jag mig till The Queens Head bara 10 min från vandrarhemmet. Beställde rökta ansjovisfiléer, bröd och en Chorlton Apricot Wild Sour.  Mycket trevlig! Bra syra. Tydliga aprikos-toner i doft och smak. Ska i fortsättningen försöka prova ölen jag dricker mer systematiskt enligt ett protokoll. 

Många öl marknadsför sig som Wild beers, liksom den öl jag drack idag. Detta fenomen och vad som gör ölen sur har gäckat mig ett tag. Vad jag förstår så är det som gör ölen sur (sänker pH i ölet) mjölksyra. Mjölksyran (Lacid acid) kan bildas på lite olika sätt men kommer till stor del från bakterierna Lactobacillus och Pediococcus (finns många arter!) som båda finns i luften omkring oss tillsammans med otaligt andra bakterier. Lambic och Gueze är per definition spontanjäst öl från Pajottenland i Belgien. Riktig spontanjäst öl annanstans ifrån än Belgien är väldigt ovanlig om man med det menar att ölen inte tillsätts någon jäst alls, dvs bakterierna från omgivningen (luften eller bryggeriutrustning) fermenterar ölet och gör den sur (olika bakterier gör olika saker fermenrerar/surar) Mer om pajottenland nästa vecka!

Öl som inte spontanjäst måste alltså tillsätta dessa mjölksyrabildande bakterier. Det går att köpa identifierade och separerade arter av dessa mjölksyrabakterier. Ett annat alternativ är att tillsätta en egenodlad bakteriekultur som innehåller dessa bakterier (tex från yoghurt, färdig suröl). Det senare är vad jag har förstått, oavsett om det gör ölen sur eller inte en metod bryggerier som marknadsför sina öl som Wild beers använder. Man plockar in en vild jästkultur någonstans ifrån och tillsätter ölet för jäsning och/eller försurning. 

torsdag 6 juli 2017

Tors 6 juli: SRAM (Scottish Real Ale Festival)

Real Ale eller cask ale är ingen öltyp utan ett sätt att förvara och tappa ölet efter lagt på fat. Den största skillnaden är att fatet inte kolsyresätts för att pumpa upp ölet och därmed inte artificiellt tillsätts koldioxid. Real Ale är en definition av CAMRA (CAMpaign for Real Ale) på 70-talet som en reaktion på att ölen till största del numera var trycksatt med kolsyra och många fortfarande ville ha traditionell hanterad öl. Real Ale måste vara ofiltrerad och opastöriserad vilket innebär att en andra jäsning pågår i fatet.
Så vad är bra med Real Ale? För mig är det att ölen är färsk. Då ölen är i kontakt med syre (för ingen gas pumpas in i fatet) så måste ölen drickas inom några dagar efter det att det lagts på fatet. Ligger det längre riskerar det att med syrets hjälp infekteras av bakterier och bli surt.
Vi beställde en taxi från vandrarhemmet i Old Town till ölfestivalen som hölls på Edinburgh Corn Exchange ca 40 min taxifärd bort. Väl där kastade vi i oss lite mat på burgarkedja. Kanske inget förstaval men detta är i första hand en ölresa så för mig var det okej. Efter att ha vänt i entrén då vi insåg att de bara tog kontanter var vi tillbaka och fick ta vårt SRAF-glas och gå in. Festival/mässområdet bestod utav 100-tals fat i mitten och sittplatser och några stånd längs kanterna. Ölen fanns att få i 1/3, 1/2  och pint dvs ca 20, 30 och 60 cl, allt från Skottska bryggerier. Vi testade oss igenom Mild Ales, Stout, Pale Ales, Golden Ales och en Weissbier slank även med i farten.
Öl som testades i urval:
Arran Dark Mild Ale, Loch Lomond Silkie Stout (årets framröstade vinnare), Swannay Dark Munro Mild Ale, Tryst Peach Pale Ale
Genomgående hade ölen liten maltkropp och låg alkoholstyrka. Även stoutsen som jag annars tycker kan bli tunga var lättare och runt ca 4-5% Känns typiskt brittiskt och något jag verkligen kan uppskatta. Detta utan att förlora smak, de kändes sällan (med enstaka undantag) vattniga. Även fast det explicit inte ingår i CAMRA:s definition utav Real Ales så vill jag efter denna kväll säga att Real Ales även bryggs traditionsenligt brittiskt, dvs med ganska liten maltkropp och låg alkoholstyrka. Trevligt!
Favorit får bli de två Mild Ales jag drack vilket för mig verkligen karaktäriserar brittisk ölkultur.
På mässan fanns även Real Cider/Perry varav jag provade en torr cider som fick agera avbrott i maltmonsunen:
Steilhead Bullfinch
Festivalen var oerhört trevlig och något jag känner jag skulle vilja åka tillbaks till.

MBCC18 - Fredag: Mässdagen